Fågelkvitter och rejäl ilska.

Min tidigare lärare Britta som jag hade förra året i samhäll B började alltid sina lektioner med att fråga "Vad har hänt i världen?" för att få igång diskution om allt inom samhällspektrat. Tänkte göra något liknande, fast som inte har lika stor betydlese men det är kort och gott: Vad har hänt i Saras liv på sistone?

Vi börjar med det roliga först!

Peter och jag har skaffat oss ett liten undulat :) Han heter Pipen och är turkos/grön/gul. Har inte hunnit med att fixa in bilderna än på honom på datorn så det får bli de här sötnosarna så länge! Det känns hemtrevligt att höra lite kvitter när man kommer hem om dagarna. Han är fin och otroligt busig! Försökte bjuda på mango, resultatet blev att han bajsade på frukten :P Det blir nog lättare med tiden när han blir mer tam men social det är han utan tvekan!



Okej varning för lång läsning med den nedre texten!

Då tar vi en ovanlig punkt som har skett: Jag har blivit officellt arg! Inte bara jag utan två klasskamrater också. Det handlar om fritidsledarlinjen på vår skola och hur vi blivit behandlade av våra lärare. Jag har kämpat till tusen med att fixa skolan men kännt att lärarna gjort en förvirrad och att man inte fått den hjälp man behövt. Vi har även fått lektioner omflyttade huller om buller och visa lektioner har vi fått dela med de som går i tvåan på samma gång! Det som fick mig att reagera var ett antal saker, bland annat min klass och vår klasskassa. Går man fritidsledarlinjen ingår det obligatoriska moment (vilket betyder man måste delta i för att få sin utbildning som leg. fritidsledare) det är en fjällenresa, en Stockholmsresa samt en paddlings-hajk. Vår klass bestod av 13 elever och i kassan fanns ca 8000 :- från insamling + projektpengar. Padlingen i vår kommer kosta runt 5000:- så till skolstarten på tvåan har vi enbart 3000 vilket vi inte kommer någonstans med. För att kunna betala för boende, liftkort, skidutrustning, bussresa m.m. till fjällen + Sthlms resa, boeende där, föreläsningsbiljetter, mat o.s.v. behöver vi spara ihop dryg 100 000 om inte mer. Vad gör min kära klass under sin projektid? Ett stort antal sitter och gör "hänga gubbe" på white board tavlan som om min klass som trots allt är en vuxen yrkesutbildning skulle kunna likna sig som en högstadieklass! Vi kan inte ens ha ett klassråd för ingen visar som helst respekt mot de som försöker hålla i det. Alla vill bara prata och klaga på vad som är fel men de själva är givetvis helt perfekta. Ett flertal hade även sagt att de funderade på att hoppa av.

Jag och två i klassen som jag har stort förtroende för gick till rektorn för att klaga. En av oss hade även räknat på hur många som sagt sig skulle ha funderat på att hoppa av. Vi fick det till 7 av 13 elever vilket är riktigt illa! Med rektorn tog vi upp problem som...

* Att vår kursförestånade inte är tillgänglig när vi ska ha dennes lektioner + att man aldrig får veta när personen i fråga är bortrest på sammanträde, möten när vi har i uppgift att redovisa lärarens uppgift men faktiskt inte får någon hjälp

* Många i vår klass slarvar med saker. Det är allt från hänga-gubbe på lektionstid + permanenta försovningar och att de inte tagit sitt ansvar när de borde ha gjort det! En av lärarna har till och med kommenterat att en har den kulturen i sig att komma för sent så det är okej. OKEJ? Ska jag sova halva dagen och komma med kommentaren att jag är trots allt från Skåne?!?!

* Vi har inte fått någon ordning med vår praktik trots att många försökt be om hjälp. De har sagt olika saker, varit otydliga och vissa som bett om hjälp att hitta praktik har inte fått någon hjälp.

* Vi har fått reda på saker i sista sekunden. Innan vi fick jul-lov och skulle hålla i julspexet på skolan kommer en lärare och säger: Efter jul ska ni ha julgransplundrig! Vi frågar vad det innebär men det ska han ta efter lovet... När vi kommer tillbaka efter ett jul-lov med läxor (som har gjort en stressad, ja!!!) får vi reda på några få dagar innan att vi ska fixa lappar, prata med köket, planera lekar, boka speleman o.s.v. och det är inte det enda, vi får ett "litet" prov på köpet!

* Vi får INGEN struktur eller ordning på vårt schema. Roliga saker som vi ser fram emot ställs in i sista sekund och vi har fått arbeten men ingen lärare som är där och introducerar oss. Vi har stressat oss igenom ämnen utan att kunna minnas vad vi lärt oss. En vecka ett ämne och vips byter vi. Där efter återgår vi till det första ämnet men ordning på det, nej det är det inte!

* Vissa av eleverna i klassen får ta hur mycket anvar som helst, medan andra åker med som en räkmacka. Vi har tagit upp detta med lärarna men de har inte brytt sig om detta heller.

Det finns många fler saker som kan tas upp. I vår klass går det folk utan behörighet från gymnasiet trots att det är ett inträdeskrav på alla fritidsledarlinjerna i Sverige.

Rektorn tog oss på stort allvar och lovade att när vår kursföreståndare kommer tillbaka från en av sina resor (vi skulle pratat med den personen men som sagt personen i fråga är aldrig där när vi söker han/hon. Det har även varit diskriminerande pikar mot dyslektiker i klassen som folk även tagit illa upp över.


Det som gör oss besvikna är att rektorn inte väntar tills kursföreståndaren kommer tillbaka utan bakom våra ryggar går till de lärare som är där. De blir chockade och förstår ingenting, varav den ena läraren tar vår klass i en ring och går från elev till elev och frågar - Vill du hoppa av? och vad känner du för linjen?

De personer som tidigare har sagt till oss att de vill hoppas av börjar slingra sig och får kalla fötter. De påstår att det inte är något som helst fel och att de gånger de sagt att de ville hoppa berodde på helt andra omständigheter. (Det dråpliga är att precis efter denna lektion har vi lunch och då får vi höra något heeelt annat från dem).
Jag som brukar alltid vara tyst i vanliga fall tar ordentlig ton med att påpeka vad som är fel m.m. Jag pratar även med klassen om deras attityd och hur det kommer att fortsätta för oss om vi inte tar tag i våra projekt! Många ryggar tillbaka för de är som sagt inte vana vid att se mig så arg. En av de som följde med till rektorn säger också vad hon tycker och den tredje är inte närvarande för hon har fått ett stort utbrott på lärare + rektorn för hur de agerade i situationen.

En vecka efter har vi stormöte med alla lärare (inklusive kursföreståndare, wow!) De medelar att klasskamraten X har hoppat av linjen pga allt tjafs och att ingen tagit det hela med allvar. Jag blir ledsen och arg, det var en av de elever som gick med mig till rektorn och som hade blivit en utomordentlig fritidsledare.

Jag frågar om vad som händer om vi inte kommer till fjällen? Jag blir avbruten med att linjen innehåller så många fler moment att klara av. Jag säger att jag varit med på alla moment utom vandringen p.g.a. feber och halsont. Då gör en av lärarna det som gör mig otroligt arg och besviken. Hon berättar det jag sagt till henne i förtroende, att jag varit rädd och osäker inför vandringen, inför hela vår klass! Det låter som om de inte längre trodde på att jag faktiskt varit sjuk trots min sambos intygande plus ett brev jag skrev till läraren som han gett henne. Jag hade köpt utrustningen och skulle med, men vem går en vandring på tre dagar och sover ute när man har feber och halsont???? Därav skippade jag vandringen men skulle få ett annat alternativ att göra samma prestation en annan gång med de andra elever som inte heller varit med av olika orsaker.

Jag tar strid igen och säger vad jag tycker och tänker. Frågar om vad som händer om vi inte kommer iväg till fjällen exempelvis? Får vi vår utbildning? Deras svar -Nej! Då blir vi inte färdigutbildade fritidsledare? -Nej! Jag blir vansinnig och vräker ur mig att jag och ett antal andra har tagit studielån för att gå denna utbildningen och för att kunna få jobb lättare. Ska det inte finnas någon garanti för det? Jag får då den syrliga kommentaren att det inte finns några garantier i livet.

Jag blir skitarg!!! Jag tackade nej till två andra bra folkhögskolor för att jag trodde min nuvarande kunde ge mig den rätta utbildningen. Sanningen är den att vi kommer inte bli färdiga fritidsledare, nej vi får enbart ett fett studielån utan någon riktig nytta!!!!

Här går jag argt iväg och smäller igen dörren så hårt jag kan! Ingen tror att jag är arg för att jag gråter men jag blir så när jag blir arg.

Jag har under de senare dagarna hört av mig till en annan folkhögskola ang. om att få börja där. Jag har inte fått något besked men läraren där meddelade att han skulle tänka på saken. Jag har även varit på arbetsförmedlingen och skrivit in mig där och förklarat situationen. Jag tänker inte ta den här skiten! Varför gå med en klass som är så fruktansvärt barnslig och som inget vettigt gör och sedan ändå inte få den utbildning man går? Trots att man gjort bra ifrån sig?!?!

Annledningen att jag är kvar är för jag vill ha min praktik och för att jag inte vill vara arbetslös i onödan. Det är mycket tvivel och ilska i detta men jag ska ta mig igenom detta också.

Hoppas ni överlevt mitt inlägg men jag var tvungen att skriva av mig om allt för detta känns inte rimligt!

Stor puss till den som pallar läsa <3

2012 - nya tag!

Dags att klargöra en sak - min höst/vinter har varit kaos! Oro för den vän som mått dåligt, skolångest med att man ska klara av alla arbeten samt ännu en klass man känner sig utanför i, tidigare vänner som man inte får kontakt med längre, ätstörningen har kommit på besök i omgångar och även samboskapet har haft sina rejäla svackor. Går på tillfället på KBT hos en psykolog som jag känner stort förtroende för och som man inte behöver känna skamm över sig själv inför. Jag ska fortsätta gå hos henne samtidigt som jag går i skolan så klart. Hur som helst nu tänker jag ta nya tag. Både för mig själv och min omgivning. Jag menar inte att nya tag innebär att jag ska "börja mitt nya liv" som så många säger när de börjar på dieter efter julhelgens godsaker. Jag menar helt enkelt att jag ska göra det bästa av den situationen jag befinner mig i. Det har varit tufft att genomgå höstterminen 2011, men bara för det vill jag inte fastna i det utan försöker uppmuntra mig själv istället. Tänka framåt på vad våren kommer att innehålla:

* Praktik på Kasper Aktivitet! Ett "afterschool" ställe för barn och ungdomar med neurodiagnoser i Lund :) Ser väldigt mkt fram emot att få ha praktik där!

*Skåneboende i fem veckor vilket innebär - massa mamma och Folkemys! <3 Underbart! Kommer även ha lättare tillgång till att träffa vänner som finns i trakten.

* Våren - lite ljusare utomhus och det lättar alltid upp humöret

Små saker, ja men även de kan ha den största betydelsen. Visst, jag kommer ha mina svackor även på våren, det slipper man inte undan som mänsklig varelse. Men som sagt får göra det bästa av situationen.

Just det, har en hemlis jag vill avslöja:
Har även skickat in ansökan till sommarjobb på ALV och hoppas att få komma på en intervju...så det är bara att hålla tummarna!

puss till er som pallar läsa <3

Har inte orkar skriva här på ett tag. Det är så mycket som händer och jag har ingen aning om hur jag ska hantera det hela. Vad gör man om man börjat på en yrkeslinje och tagit studielån, men börjar tvivla på om det är rätt? Hur vet man om det verkligen handlar om det eller om det beror på ångesten man får av utanförskapet och ont-i-magen känslan? Vad gör man när man bett lärarna om hjälp men som i sin tur aldrig befinner sig på skolan när man behöver dem? Eller om man inte förstår och frågar hur man ska göra på en lektion och läraren blir arg på en? (Jag förstod inte hur ett moment skulle utföras) Vad gör man om man är beroende av struktur men verkligen allt i skolans värld är rakt upp och ner?

Vad gör man då när man vantrivs, är ensam och helt förtvivlad? Jo försöker få någon att prata med. Ringer till psykriatrin som säger att det krävs en remiss från en läkarstation. Jag förklarar för tanten i telefonen att jag varit stammkund på bup samt vuxen psyk i min tidigare hemort sedan 14 års ålder och undrar om det inte räcker med att de skickar mina journaler. Nehedå det går inte...Ringer min läkare som är på semester. Får tag i honom ca två veckor senare. Han påpekar att jag inte ska behöva besöka en vårdcentral och få ett omdöme som visar om jag nödvändigtvis "behöver" en psykolog. Han skickar iväg mina journaler hit men har inte fått någon kallelse än.
Går till skolans kurator i desperation på allt krångel. Går därifrån med sämre självförtroende än när jag kom. Annledningen? Hon hanterar en "aspergare" som om man inte klarar av någonting inom den sociala biten. Ett uttalande om att jag var otacksam för det fina jag har i mitt liv blev droppen. Jag ville inte prata med henne mer.

Jag är oehört tacksam för det fina jag har i mitt liv, det tvekar jag inte en sekund på. Det som alla behöver göra är att ibland tillåta sig må dåligt och be om hjälp. Är det tillåtet eller?

Fan nu gråter jag igen. Fan fan fan!!!!

puss till er som pallar läsa detta inlägget

Störst av allt är kärleken.

Var på psykakuten igår med X som mådde riktigt dåligt. Jag vet inte om jag någonsin varit så rädd som jag var då. Jag trodde verkligen X skulle ta sitt liv. När man ser en sådan stark ångest drabba någon man håller av så starkt känner man sig riktigt klen och otillräcklig. Man vill verkligen göra allt man kan för personens skull, men det finns inget som kan göras. Det blev en bra lösning vi kom överens med läkaren om och det känns tryggt. Ändå kan jag inte låta bli att oroa mig. X har sagt åt mig att jag inte ska vara orolig, men det är svårt. Det känns som om ett barn går fram till en väg och man ser en bil köra på vägen. Snabbt drar mamman åt sig barnet och bilen kör förbi utan någon skada skedd. Ändå har mamman oron i sig och tittar ständigt till barnet även om det lärt sig att inte leka vid vägen. Varför? Jo för man är rädd att det ska hända igen. Kärleken till någon man verkligen älskar vare sig det gäller familj, partners, vänner, husdjur är för stark för att man ska kunna låta bli att oroa sig. För störst av allt är kärleken.

Puss till er som pallar läsa <3

Det stora är inte att aldrig falla, utan att orka resa sig efter varje fall.

Dagens rubrik är ett citat som kommer från författaren Sofia Åkerman, som skrivit självbiografin Zebraflickan som handlar om hennes kamp mot både ätstörningar och självskade beteende. Jag har läst hennes bok flera gånger och det dråpliga var att hon har gått på Idun-kliniken och har haft Fatima (tjejen som jag hade på behandlingen av bulimin). Hennes ord från rubriken brukar dyka upp i huvudet när det kommer dagar när man helst av allt bara vill ge upp allting. Idag har jag haft en sådan dag. Ibland måste saker bara få ta sin tid, men man vill ibland lite för mycket annat än att vänta. Japp, det handlar om den sociala biten igen. Lovely! not... Det är och förblir min akilles häl. Min klass var på vandringen jag skrev om i föregående inlägg, men jag fick stanna hemma pga feber, halsont m.m. När jag kommer tillbaka har klassen fått en stor dos tajt gemenskap som jag bokstavligt snorat bort hemma i sängen. Förutom det upptäcker man att en del i klassen har blockerat en på facebook trots att det var de som gjorde vänförfrågan. Jag blir besviken och ledsen över det. Jag har gjort allt jag kunnat för att komma in, men förblir klassens skugga. Peter sa att en skugga är bättre än bara tom luft, och att jag måste ha tålamod och vänta med tiden för att se om jag kan bli en del av klassen i alla fall. Det är nu som jag känner som tydligast att detta hör ihop med min asperger och vid sådana här tillfällen önskar jag att jag vore utan den. Men men! Jag är ändå jag, inte någon diagnos. Det blir att kämpa vidare trots att det tar både energi och ork. Motivationen på topp? Nepp...men då får man stoppa in roliga saker som kan motiveras. På fredag kommer mina föräldrar och Folke (min labrador) och bor över under helgen. Har inte träffat dem sen augusti så det blir underbart. Har även spelat lite gura idag för att muntra upp en, men hjälp vad ringrostig man blir av att ha haft uppehåll. Pga flytt och utbildning har det inte blivit av. Ska sätta igång med det i alla fall, det får mig att må bra. Till er som läser: se till att unna er att göra saker ni mår bra av/tycker om även när vardagen rullar på. Du är huvudpersonen i ditt liv, se till att ta hand om dig och dina nära.

Puss till er som pallar läsa <3

Sara delat på åtta?!?

Ibland önskar jag att att man kunde dela på sig. Nu menar jag inte dela på sig som att separera i ett förhållande, utan dela på sig själv på åtta bitar och vadera del skulle kunna göra något så man sparade tid och energi. Det är så mycket som man vill hinna, orka och klara av. Jag känner att jag håller på att komma in bättre i min klass, min och älsklingens lägenhet börja se och kännas som ett hem och jag kämpar så mycket jag kan med att klara av skolan. Det känns helt okej men om man kunde lägga ner energin på flera saker samtidigt hade allt varit enklare. Men men! Man är bara människa trots allt ;) Så det blir att fortsätta i samma takt med is i magen och hantera mitt dåliga tålamod. Fantisera kan man i alla fall. Om jag var Sara delat på åtta hade jag (vi?!)...

1. Jobbat färdigt på föredraget jag och en klasskompis ska ha inom sociologi

2. Städat lägenheten från topp till tå

3. Stuckit och inhandlat saker till vandringen på 4,3 mil och övernattning i tält (en massa!!!)

4. Gått en vända till biblioteket, lämnat tillbaka böcker och lånat ett gäng nya

5. Fixa klart elevrådsprotokollet (jag är sekreterare, pga ingen annan ville... yes! not)

6. Bakat ett gäng kanelbullar och få göra något helt annat än att plugga/städa samt "nödvändiga" tråkiga saker

7. Stryka och sy klart gardinerna till vardagsrummet

8. Sätta mig och skapa kreativt (måla, pyssla, bild och form av olika slag)

Hihi dream on Sara... men visst vore det festligt om man kunde? ;)

puss till er som pallar läsa <3

Om jag var mån om en fin fasad skulle jag säga att allting är toppen. Sånt kan jag helt enkelt inte dölja, därför är jag ärlig. Det är en tuff period jag är inne i nu. Jag somnar och är helt slut, vaknar och är fortfarande lika trött. Det sociala tar all kraft så att skolarbeten och annat kommer efter. Jag vill inget hellre än att gå i min klass, komma in i gemenskapen och lära mig allt jag kan för att bli en bra fritidsledare. Det svåra är att min energi tar slut och det hindrar mig att göra bra ifrån mig både på skolfront och sociala fronten. Jag är så slut att jag inte ens orkar vara med mina klasskamrater på rasterna. Jag är helt... tom! Bröt ihop i måndags, pratade med lärarna igår om allt. De kommer hjälpa mig och det är jag oehört tacksam över. Ändå skäms man över att man inte kan klara av sådant som alla andra klarar så självklart.

Jag vet inte vad jag skulle göra utan min fina Peter och de vänner som jag lärde känna förra året. Utan dem hade jag defentivt inte klarat det.

Allt har sin tid.

Tro det eller ej, jag är tillbaka! Jobbet är över och min norrlandsvistelse har varit underbar. Har gått två dagar i skolan och fritidsledarlinjen känns verkligen som min grej. Ändå kommer rädslan och oron inom en. Det har varit ett antal gånger man börjat i en ny klass och man vill visa en bra bild av sig själv. Jag är väldigt tyst och blyg, vilket är ett stort hinder. Jag vet att efter ett tag kommer det bli bra. Man måste utöka trygghetszoonen för sig själv. Till skillnad från tidigare så försöker jag prata mer och med flera personer vare sig det enbart handlar om ett hej eller att man ger någon kommentar eller hjälper någon med något. När man väl har träffat och fått en bättre bild av ens klasskamrater kommer jag våga öppna mig mer. Det är nog en gammal försvarsmekanism som finns kvar sedan mobbingen i grundskolan.

Imorgon ska jag och min klass åka till Marsbäcken, ett fint ställe i Västervik och ha ett par "lära-känna-varandra" dagar med sammarbetsövningar, kubb, fotboll ja lite som ett läger. Är jag rädd? JA! Ska jag dit ändå? JA! Annars kommer utanförskapen på posten direkt. Jag känner mig själv så pass bra att jag vet vilka saker jag måste tvinga mig själv att göra i alla fall.

Peter har redan idag åkt iväg med sin klass på behandlingspedagog-linjen på något liknande. Ibland önskar jag att jag hade hans förmåga att våga prata med folk, skämta och diskutera. I mitt huvud rör sig saker jag vill säga, men som jag inte vågar få ur mig med tanken på att - "tänk om han/hon blir sur, tänk om det jag säger inte är kul eller intressant o.s.v" Även detta tränar jag mig på. Som tur är finns det olika åldrar på eleverna i min klass. Jag har ibland svårt att knyta kontakter till de i min egen ålder pga att jag ex. inte "festar". Jag har inget behov av det, jag dricker inte alkohol men bara för det betyder det inte att jag är otrevlig och tråkig. Jag har inte heller påpekat att det skulle vara fel att andra dricker. Ändå är det som att man blir stämplad som den urtrista tjejen som inte gör något annat än läser böcker. Människor är bra på att döma, vilket även jag gör själv. Det blir bara så jobbigt ibland. Får hoppas på att det löser sig. I min klass finns det allt från nybakade stundenter till trebarnsmammor så någon av dem ska jag väl ändå få kontakt med tycker jag ;)

Ska traska hemmåt och fortsätta packa upp och ordna lite i lägenheten. Allt har sin tid helt enkelt!

puss till er som pallar läsa <3